Katamuna otoshi. Foto: Martin Halaska 20060913.

Våra träningspass börjar med chinkon, dvs meditation, och följs av uppvärmning och grundträning. Andra moment som alltid är med på träningen är teknikträning och sparring. Utöver detta tränar vi oftast olika teman, som tävlingssparring, embu (en tävlingsform där teknik, samspel, kraft m.m bedöms av domare), appo (punkttekniker), självförsvarstillämpningar, etc. Träningen avslutas vanligen med ett kort fyspass och stretching.

Vi är mycket måna om att stämningen skall vara god under träningen, och att vi tränar med varandra snarare än mot varandra. Detta är en förutsättning för den typ av träning vi bedriver vilken ofta innefattar potentiellt farliga moment. Denna mentala inställning gör att vi har väldigt få skador, en trevlig stämning och att vi lär oss mer än vi annars skulle gjort.

Unyōhō/randori. Foto: Martin Halaska 20060913

Tränar man flitigt och med rätt sinnelag kommer man ganska snabbt att kunna försvara sig mot en vanlig angripare. Men om man vill förstå Shorinjikempo som konstart måste man vara beredd att ägna en stor del av sitt liv åt träning. Det är detta som gör det hela så utmanande; att man aldrig blir fullärd, det finns alltid nya mål att uppnå inom Shorinjikempo, och inom andra kampkonster. Vi menar att vi tränar filosofi, vi tränar nämligen enligt ett antal principer som påminner oss om hur vi skall relatera till andra människor och till oss själva och vår omvärld. Genom att ständigt träna med detta i åtanke kommer vi att i våra vardagliga sysslor att föra med oss det rätta sinnelaget.

Hur väl vi lyckas omsätta dessa principer i praktiken är ett lika viktigt, om inte viktigare mål, än den rent tekniska utvecklingen, och ger den genuina självkänsla som ofta kan räcka för att klara sig ur pressad situation utan att behöva använda våld. Därför ställer vi inte endast tekniska krav vid graderingar, utan gör även en bedömning av den mentala mognaden, bl.a. genom en skriftlig uppgift, men framför allt genom att observera hur personen i fråga tränar.

	Styrketräning. Foto: Martin Halaska 20060913.

Våra graderingar liknar de inom andra japanska budoarter. Man börjar med vitt bälte och graderar därefter till gult, grönt, blått, brunt och svart. Därefter graderar man till högre och högre dangrader. Tanken med graderingarna är att de skall vara som en morot för de som tränar, och samtidigt en utmaning och en svårighet att ta sig förbi, och att utövaren skall utvecklas genom att behöva satsa hårt på att klara en gradvis svårare och svårare uppgift.